Bland do's and don'ts

http://www.viceland.com/int/v17n1/htdocs/positive-thinking-321.php?source=db

Tidningen Vice uppmärksammar ett fanzine, Negative Guest List, vilket de benämner som ett av världens bästa.

Jag citerar redaktören

"I’ll write fake interviews with myself, embellish my personality, make up words and get lost on tangents. I don’t think it’s going to stop anytime soon. When I run out of bands that I want to interview I’ll probably just start writing about food or publish letters to celebrities and that kind of shit."

Och avslutar
Klara

EUFORI

Jag har en favoritdikt av Gunnar Ekelöf som heter Eufori. Jag ramlade över den idag igen, något man gör med dikter ibland som jag aldrig gör med längre texter; romaner och dylikt. Det är något speciellt att snubbla över dikter, kanske är det därför jag värdesätter att läsa en endaste dikt istället för hela samlingar. En dikt om dagen, eller en i månaden räcker oftast för mig. Fastna med foten i den en tiondelssekund, tappa fästet och sedan komma på benen igen för att direkt vända sig om och undra vad det var; det där som fångade min fot.

Eufori skulle jag ha kunnat skriva själv, på ett sätt. Den är väldigt enkel och förhållandevis konkret, enligt mig. Därför tänker jag att jag skulle kunna skrivit den, för att den verkligen bygger en känsla i min mage. Egentligen skulle man väl kunna översätta "kunnat skriva den själv" till "känner den". Och det tycker jag är fint; att säga att man känner något eller någon (när det inte handlar om att känna tack vare att man vet var X bor och vad X allra helst äter till middag).

En vänlig (eller olaglig, jag vet inte) själ har lagt upp den på Internet så jag saxar nedan in ett utdrag som passar lite extra fint på sommaren. För mig är sommaren alltid ett mål i en löpartävling där start och mål är samma plats. Det är juli och man börjar med något nytt när hösten kommer, semestern är slut, samtidigt som man just här och nu är i mål. När jag ligger på gräsmattan och läser gör jag det för att inte tänka allt för mycket på hösten och vintern som kommer samtidigt som jag också tar igen mig efter förra hösten och vintern.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

nu var det dags att vara lite allvarlig här

Maja Li slår ett slag för Hennessey Youngman

För ett par veckor sedan då jag låg som en vakande surikat under brevinkastet, väntandes på dagens post föll något betydligt tyngre än de vanliga räkningarna ned på näsroten. Det var ett feladresserat nummer av tidningen Konstnären som jag fortfarande inte lämnat tillbaka. I den finns en essä av Hennessey Youngman, ett alter ego till den amerikanska konstnären Jayson Musson
http://2.bp.blogspot.com/_ORgy5r0ZcSU/SvqPcKHFNTI/AAAAAAAAHGE/nyYMQf6WeXs/s800/jayson+musson.jpeg

Intresseväckande tycker jag då begreppet konst och konstkritik kanske är det mest komplexa jag vet. Ska man tycka om teoretikerna helsnöiga tolkningar som ibland blir så högtravande att det krävs hemskt mycket förkunskap av mottagaren? För mig kan det ofta kännas exkluderande och en utav orsakerna till att många blir så provocerade av diverse verk. Därför att det inte finns något utrymme för en simpel förklaring, som säkert vidare hade bidragit till djupare reflektioner även hos de mottagare som inte är så insatta. Samtidigt som jag absolut älskar pretentioner. Säker skall det vara en skön kombo mellan sånt och mellan denna Hennesseys sätt att se på saken. Utan tvekan är han nu min hjälte i spidermankeps.

Det här med att vara hjärtlös SPOTIFYFILOSOFERANDE

Det här med att vara hjärtlös, är inte det ett lögnaktigt påstående eller kan man vara känslolös? Jag har aldrig träffat någon som är hjärtlös eller ens känslokall. Det handlar isåfall om enstaka situationer men överlag tänker jag att blodet pumpar sig varmt hos alla jag träffar. Däremot har jag själv, i de mest uppgivna stunderna försökt intala mig att andra personer är totalt hjärtlösa. Sedan kommer man väl fram till att det inte handlar om att andra är kalla utan snarare är en själv som har PROBLEM i tankebanorna, en kulle i hamsterhjulet.

Jag lyssnar en del på Lisa Ekdahl, varför vet jag faktiskt inte. Det blir sådär ibland, jag gillar att dricka kaffe till några halvhits och sedan får produktionen rulla (tack Gud för Spotify). Nu börjar vi dock gå skilda vägar jag och Lis@. Avslutar det här lunchbabblandet med att visa på vad jag tror är lögn, om man nu ska tänka på det där med att bygga kollage genom att skapa bilder av andra. De är lögner, man ska frångå dem.

Lisa, det här är säkert bra för många kvinnor och män där ute men kanske fel sätt att ta sig förbi ett problem? Jag tror man ska stanna hamsterhjulet och banka ned den där kullen så man sedan kan springa vidare istället för att slänga sig ur det och aldrig mer få springa.

"För du sålde ditt hjärta, du sålde din själ
Så inte känner du smärta, när jag tar mitt farväl
Inget smärtar en hjärtlös man, säg vad en man utan
hjärta inte kan
Av allt det jag gav har du ingenting kvar
Jag ger vad jag har
Men du ger ingenting tillbaks
Jag lämnar dig här
Jag måste gå nu
Ja, jag lämnar dig här
För jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli som du"

Annat på ämnet;



Har inte så mycket att säga om det där... Gillar kommentarer som "FEEEET" och "Revolution, kamrater :)" Gör en smileyrevolution ni så dricker jag lite mer kaffe.

Bilden ovan är ett kollage. FENOMEN JAG ÄLSKAR

Fenomen: det står "bilden är ett kollage" under en bild i valfri tidning (enligt mig är det oftast kvällstidningar som ägnar sig åt kollagebygge).

Exempel: http://www.tv4.se/1.722276/2008/11/15/giftskandalen_pa_lidl

Jag uppskattar det här fenomenet OTROLIGT mycket. Tydligen finns det en lag som säger att kollagebiten måste förtydligas, vilket öppnar upp för hysteriskt roliga kombinationer bild/förtydligande.

Ofta är kollage rejält tilltagna, sällan tvivlar man på att det är hopfogning man ägnat sig åt för att lyfta fram en nyhet (tänk; Se&Hör luskar reda på att Paris Hilton opererat näsan. De klistrar på Mick Jaggers näsa med copy-paste i Paint och printar ut i tidningen. Då MÅSTE de skriva under: bilden är ett kollage). Det är roligt.

Varför? Jo, för att man enligt lag inte får lita på att ens medmänniskor förstår. Aldrig får man släpa på den förutfattade meningen att någon annan är med på några noter, oavsett hur tydliga dem är. Kanske ska man tatuera in "bilden är ett kollage" runt handleden för att ständigt påminnas om detta i vardagslivet. Jag, personligen, slänger ofta ur mig förtydliganden såsom "Det är ju ****** roligt" och "Jag är jätteglad". Troligen för att jag ibland finner det svårt att lita på min mimik när det kommer till starka känslor. Inget jag grämer mig över, gillar andra människor som säger "Det gör ont i min fot" istället för att gny och halta.

Tvärtom kan man också tro att bilder är kollage utan att de egentligen är det. Man tar för givet att man är med på noterna och så visar de sig inte ens vara skrivna. I dessa fall antar man sig veta vad som menas men egentligen menas ingenting. Jag fastnade i ett sådant tänk ikväll när jag återaktiverade mitt facebookkonto och snurrade runt bland vänner och bekanta i tre timmar. Då insåg jag hur tydlig min bild av mig själv ur andras ögon är. Som ni förstår av den meningen så är det en lögn, ett kollage. Jag klistrar ihop bekanta med en bild jag gjort upp. Ofta handlar inte detta om en bild utav de bekanta utan snarare om deras bild utav mig. Det här antar jag att jag borde gräma mig över. När jag snurrar runt ser jag inte 278 vänner och tänker på mig i relation till dem, jag ser 278 bilder utav mig ur deras ögon. Sätter dem i relation till mig och inte vice versa.

Det här är kanske något som växt fram p.g.a det här med att skapa olika alias och som skenat med Facebook i sulkyn, kanske är det bara jag som tänker såhär och skapat 278 Klara Suneson snarare än lagt till 278 vänner. Jag är ingen vän av exponering, just nu, men vill ändå börja anta att ingenting är kollage. Det är bra att inte förstå när saker är kollage, bättre än att ifrågasätta varenda bild man snavar över.



"En strandad val är inte alltid ett kollage"

Klara

I lördags morse, eller snarare runt elvasnåret vaknade jag hastigt ur min skönhetssömn av att någon klev in genom ytterdörren. Det var Noboro, han är dryga sextio år och kommer ifrån Japan. Något chockad blev jag, då han lovat höra av sig innan. Och sagt att han skulle komma söndag eller måndag. Min kusin som jag delar lägenhet med hade gett Bobo nycklar och tydligen en väldigt detaljerad vägbeskrivning.

Men kul är det ändå på något vis, han har köpt två sexpack tvååttor, och varit borta sedan i eftermiddags. En annan ball sak är att han tror att kokboken Annas mat är som svenskarnas kulinariska bibel.

Det får mig att tänka på vår bristande nationalistiska matkultur och att Annas mat främst innehåller diverse recept om fransk mat osv.

MEN MEN snart är nog Bobo tillbaka, för vi ska kolla på VMfinal och sen ska jag läsa ut en till av mina påbörjade böcker.

We Still Know Him from Julia Pott on Vimeo.

Garage eller hall?

Hallrock?



Jag tänkte skriva ett långt inlägg om genren garagerock. Detta i sig skulle inte handla ett förbannat dugg om just rocken utan snarare uttrycket. Nu hinner jag dock inte det eftersom att jag börjar med detta 9.05 då familjeutflykten till Mariefred skulle departerat 9.PRICK. Vi ska till Grafikens hus, Picasso exponeras och jag tänker följa med på denna tur som även antas inkludera Gripsholms slott och en miljon loppisar.
Ack väl, mamma klipper luggen och pappa mailar lite så THE DEPARTURE IS TRULY DELAIED. Delayd, delaid. Murmaid. Eagle Eye Cherry.





I ett garage är det slamrigt. Man slänger en stor metalltång ned i en ännu mer metallisk låda som rymmer både släggor och kastsjärnor. Sedan dunkar någon annan med en skiftnyckel mot en navkapsel och en annan pratar. Man kan faktiskt prata i ett garage, man måste inte skrika. Man ska helst inte skrika för en riktig man eller kvinna kan sitt garagesnack, det måste bara vara tillräckligt bestämt.
Känner ni, kära läsare, igen tydliga drag från detta garageliv som också går igen i garagerocken? Om än ni kan göra detta endast ett litet skvatt så gör det och fundera sedan vidare. Garagerocken är placerad men vad händer i övriga delar av huset?

Hallrock? Köksrock? Vardagsrock? Sovrock?

Det här kanske verkar som ett skämt av extremt dålig kaliber men det är det INTE. Jag vill bara veta vad som gömmer sig bakom uttrycket garagerock och jag vill inte ha en wikipediaversion. Jag är så less på wikipediakunskap. Vem vill fråga något och sedan få ett svar som inte handlar om tillgång till fantasi och logik i ens egen värld utan svaret får man tack vara lättillgängligheten till Internetvärlden. Nä. Ge mig mer fantasi/logik-resonemang.

Och nu, går bilen. Kommer jag inte nu får jag vara kvar och bada själv en hel dag samt missa P.P den store på Grafikens Hus.

ALLES GUT
K

Ps.
Nu friger de han som var full, bråkade med sin flickvän, stal en ak-5:a från regementet och sköt sju personer. Välkommen ut!
Ds.

Jag kan inte sluta nu

Is that a pony? NO, it's HEJFANZINE

Dear international readers

:S

Ny färgskala, mycket snyggt tycker jag. Jordgubb/Päron/Vanilj som tappats på grusväg att valfritt barn i ålder 3-5 som sedan plockat upp pinne och börjat slicka.
Igår åt jag en pinnglass och fick lite jobbiga känslor i högerarmen och tungan när jag förde glassen mot mig, varför? Jo, för att jag kom att tänka på det här med att skava av. Jag skavde av glass sakta men säkert. Plötsligt hallucinerade jag och min Magnum hade blivit en kebabpåle och jag kände inte för att skava mer. Tänk vilken skön grej: GB Kebap. En isglass i mörk smutsrosa som håller måtten av en ytsepytseliten kebab. Magnum Kebap på Statoil i maj 2011?




klara suneson