EUFORI

Jag har en favoritdikt av Gunnar Ekelöf som heter Eufori. Jag ramlade över den idag igen, något man gör med dikter ibland som jag aldrig gör med längre texter; romaner och dylikt. Det är något speciellt att snubbla över dikter, kanske är det därför jag värdesätter att läsa en endaste dikt istället för hela samlingar. En dikt om dagen, eller en i månaden räcker oftast för mig. Fastna med foten i den en tiondelssekund, tappa fästet och sedan komma på benen igen för att direkt vända sig om och undra vad det var; det där som fångade min fot.

Eufori skulle jag ha kunnat skriva själv, på ett sätt. Den är väldigt enkel och förhållandevis konkret, enligt mig. Därför tänker jag att jag skulle kunna skrivit den, för att den verkligen bygger en känsla i min mage. Egentligen skulle man väl kunna översätta "kunnat skriva den själv" till "känner den". Och det tycker jag är fint; att säga att man känner något eller någon (när det inte handlar om att känna tack vare att man vet var X bor och vad X allra helst äter till middag).

En vänlig (eller olaglig, jag vet inte) själ har lagt upp den på Internet så jag saxar nedan in ett utdrag som passar lite extra fint på sommaren. För mig är sommaren alltid ett mål i en löpartävling där start och mål är samma plats. Det är juli och man börjar med något nytt när hösten kommer, semestern är slut, samtidigt som man just här och nu är i mål. När jag ligger på gräsmattan och läser gör jag det för att inte tänka allt för mycket på hösten och vintern som kommer samtidigt som jag också tar igen mig efter förra hösten och vintern.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!